Dagen har varit 100 % uppochner, blandade känslor all over the place och jag vet absolut inte hur jag egentligen känner mig. Eller mår. Så typiskt mig. Detta är jag. Nåja, hellre det än likgiltig, antar jag?

Okej, en överpositiv, koffeinfylld Maggiieeee (har jag nämnt att pappan jobbar med att sälja kaffemaskiner till företag & filminspelningar (bl.a. Sex and the City-filmen, fab?) och att deras espressomaskin är.. typ.. TO DIE FOR?) hämtade alltså upp Julia (i bil, dels för att det hade regnat och dels för att vara snäll, haha), fortfarande utan röst. Jag hade lite halvt planerat en utflykt till närmaste SuperMarket (originellt va? Men hon älskar att åka dit & handla teen magazines), men som tuuur var ringde Nina (Sophie-familjens nya au pair, ni vet? I. Love. Those. Kids.) så vi åkte dit på playdate, lekte charader, hade kuddkrig och lekte Sofis och Julias favourite game: reta Maggie tills hon jagar dem runt i hela huset. Världens bästa eftermiddag och den fortsatte hela bilresan hem, medan vi åt middag och medan jag skjutsade henne till danslektionen. Och på något magiskt vis kom rösten tillbaka...

Det är så här hon funkar, tror jag. Inte bara på skämt eller för att irritera. Men det tar vi någon annan gång..

I allafall. Dansstudion ligger ungefär en halvtimme från Lincroft, så det känns lagom onödigt att åka hem när hon bara har en timmes lektion. Vilket leder oss fram till en förklaring av rubriken: jag åkte till närmaste Dunkin' Donuts, och här sitter jag nu och dricker latte och bloggar.

Puh. Det finns så himla mycket jag vill berätta, alla de där smådetaljerna, ni vet? Men när jag väl sitter här kommer jag inte ihåg dem. Någon gång.. Nu ska jag snart hämta upp Julia igen, sedan ska jag träffa några au pairer vid Red Bank. Any other vardagskväll. :)

Kram!

/M