Åh, bröllopet. Det var så fint och de verkade så lyckliga (så där så att ifall jag inte hade tyckt väldigt mycket om dem båda hade jag nog bara blivit irriterad och kommit med sarkastiska kommentarer var femte sekund så att ingen skulle förstå hur rörd jag blev). Det var verkligen, hur geeky det än låter och hur mobbad jag än kommer bli av en viss nybliven Hives-plektrum-ägare, härligt att bara vara där och dela deras glädje.

Och nu, efter att ha missat typ tjugo bussar (okej två, men ändå.. morr) sitter jag här i min lägenhet på Våxnäs & laptopbloggar. :) (jag tycker vi bestämmer nu att det heter på Våxnäs, och inte i. Har funderat mycket över detta som ni kanske har märkt, haha. Således går vi vidare och dagens fråga, från anonym kommentator några inlägg längre ner, är istället huruvida det stavas Våxnäs eller Wåxnäs? Jag har ingen aning faktiskt, några förslag? Bäst motivering vinner en gratis cheddar cheese-dip, värde fem kronor). Myyycket gratisvin under fyratimmarsmiddagen får mig fortfarande att sitta och småfnittra för mig själv, så jag lär inte kunna sova än på ett tag men vad gör det om hundra år? Jag sitter & filosoferar här istället, hah. Fellow (före detta) class mate ringde naemligen från Arvikafestivalen (rätt oklart vad han egentligen ville dock..?), och på någe vänster kom jag att tänka på ett samtal vi hade för ett tag sedan om vänskap.

Det började med att han i stort sett tyckte att jag var helt flippad som kunde lämna alla mina vänner här för att åka till USA ett helt år (eh okej, han uttryckte det inte riktigt så, men så vitt jag kommer ihåg var det vad han menade ;p), och jag kom fram till att.. jag inte höll med honom. Hela livet består ju av möten - som förutsätter "farväl". Det är inte meningen, eller jag är i alla fall inte menad för detta, att man aldrig ska behöva säga hejdå, ifall man lever ett sådant liv med samma saker att göra, alltid samma människor, missar man mycket. Ifall man är alltför rädd för att göra sig av med det man har, missar man chansen till något mycket större (gräset är alltid grönare på andra sidan you know, det tror jag på, definately! Och än sen om man nu upptäcker att det i själva verket bara var en grön plastmatta? De erfarenheter och upptäckter man gjort på vägen är trots allt tusen gånger viktigare än själv målet.. en annan klyscha jag verkligen tror på haha). Och jag vill så gärna vara den personen.
Men i själva verket hatar jag att säga hejdå. Hur gärna jag än skulle vilja så är jag är inte alls den som bara kan gå oberörd, snarare tvärtom. Det blir too much, eftersom jag alltid har kämpat för att komma nära, fort? Jag vill ha relationer som blir klara på en dag och som sedan finns där, ready to go, up close and personal. Jag är för rastlös för att vänta - ge mig hela ditt liv här och nu, liksom. Att sedan lämna den personen för att starta en ny hetsjakt, nästa vänskap, njae... samtidigt som jag gärna, så gärna, vill ge mig av, knyta hela världen till mig, så att jag aldrig behöver undra vad som finns bakom nästa hörn.   

Det kanske märks att jag inte är så bra på relationer? Varken hela den här pojkväns-grejen, eller vänskapsrelationer. För trots att jag kräver andra människors totala hängivenhet (i brist på bättre ord) har jag själv så himla svårt att bli personlig, på ett djupare plan än "kolla-vad-söt-han-är-och-gissa-vem-jag-såg-igår-och-förra-lördagen-strulade-jag-med-honom". Även om jag är mig själv, blir det väldigt mycket yta.. eller, alltså, väldigt mycket agerande. För att det är enklare. För att jag inte orkar. För att, jag vet inte.. jag inte riktigt vet än vem jag är? Det gäller även mina närmare vänner, jag vet inte ifall någon egentligen har en hel bild av vem jag är. Jag vet inte ens ifall det finns någon sån bild, men jag hoppas kunna upptäcka den.. snart. Kanske är det därför jag så gärna vill knyta banden så fort, så starkt? För att jag tror jag kan definiera mig själv på något vis?

För sedan tröttnar jag. Återigen rastlösheten, kanske finns det något bättre, var är den där grönare gräsplätten? Tjarå, jag kanske hittar mig själv någon annanstans, liksom.

Alltså, det här blev  jättekonstigt, jag vet inte ens om jag själv förstår. Egentligen skulle jag ju bara berätta om bröllopet, och det var verkligen fint. Och vi åt massa god mat & jag hade jättekul sällskap :) Och så drack vi vin och ååååt ännu meeeer.

Nu ska jag sova.
Imorgon är det nog annorlunda.

/M