Leonis sista frukost ar officiellt over, om nagra timmar aker vi till flygplatsen. Antar att jag egentligen borde vara glad (de flesta avskyr att ha den gamla au pairen kvar, eftersom de maste "tavla" om barnen), och naturligtvis ar det hundra ganger varre for familjen, som ju trots allt har kant henne i ett ar & inte bara tva veckor. Men.. aa, jag mar skit just nu, haha. Inte for att jag har haft tva slappa veckor med bara halften av jobbet, (och inte for att jag nu maste leka sjalv med Julia i poolen istallet for att sola halva tiden) utan for att hon verkligen har blivit en bra van. Vi har ju trots allt spenderat i princip 24 timmar om dygnet tillsammans (pa riktigt - enda gangen vi inte ar tillsammans ar typ nar vi sover). Hon har mordat mina spindlar. Hon har lart mig alla stallen man hanger pa, & introducerat mig for halva New Jersey. Hon har bjudit mig pa min forsta dunkin' donut-bagel.. aa, ni fattar. 

Passande nog ar detta forsta dagen sedan jag kom hit som det inte ar stralande sol, utan istallet har det regnat hela natten & idag kommer resterna av orkanen Hanna (Gustav? So last week) in over NJ - omradet dar vi bor, Jersey Shore, ska tydligen drabbas varst (och de ringer & talar om det har via telefonen, en inspelad rost laser upp varningar, det var lite kul)..

Men det ska nog ga bra det har. Trots allt ar det ju nu aret borjar pa riktigt, aight? Och au pairlivet handlar ju trots allt allra mest om farval.. ;/

/M